 The person shown here is a ProZ.com member. He or she may be contacted directly for language-related services.
|
 Member since Sep '10
Working languages: Swedish to Italian
English to Italian
Norwegian to Italian
German to Italian
Danish to Italian
Availability today:  | May 2012 |  | | S | M | T | W | T | F | S | | | | 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 | 19 | | 20 | 21 | 22 | 23 | 24 | 25 | 26 | | 27 | 28 | 29 | 30 | 31 | | | |
|  Alberto Ferretti - Thule Traduzioni
Quality, Passion & Met Deadlines
Milano, Lombardia, Italy Local time: 19:47 CEST (GMT+2)
Native in: Italian  | | |
Freelancer and outsourcer,  Verified member | | Translation, Editing/proofreading, Website localization, Transcription, Project management | | Specializes in: | | Business/Commerce (general) | Tourism & Travel | | Sports / Fitness / Recreation | Poetry & Literature | | Linguistics | IT (Information Technology) | | History | Government / Politics | | General / Conversation / Greetings / Letters | Certificates, Diplomas, Licenses, CVs |
| Also works in: | | Computers: Software | Food & Dairy | | Genealogy | Geography | | Internet, e-Commerce | Media / Multimedia | | Wine / Oenology / Viticulture |
More Less | | EUR | | PRO-level points: 4, Questions answered: 3, Questions asked: 1 | 1 entry
More Less | | Wire transfer | | Danish kroner (dkk), Euro (eur), Norwegian kroner (nok), Swedish kronor (sek), U. S. dollars (usd) | Sample translations submitted: 1 Swedish to Italian: Dialekten i Äldre Västgötalagen ännu en gång
General field: Other
Detailed field: Linguistics | Source text - Swedish
Tvenne forskare ha för inte längre sedan varit inne på frågan om dialekten i Äldre Västgötalagen, nämligen doc. J.Palmer och fil.dr T. Wennström.
I sin uppsats “Om växlingen ē, æ : ey, ei i fornsvenska och nysvenska skrifter”, publicerad i bd 40 av denna tidskrift, kommer Palmér (sid.70) in på mitt lokaliseringsförsök av Äldre Västgötalagens dialekt . Palmérs teori fordrar, att dialekten i fråga flyttas lite längre söderut i landskapet, och mina i nämnda uppsats uppdragna gränser ha därför blivit en smula obekväma för förf. Nu skall jag villigt medge, att jag visst inte tror, att sista ordet i lokaliseringsfrågan är sagt I och med mina reflexioner och mina gränslinjer. Att bestämma dialekten I en handskrift som är mer än 600 år gammal är en i hög grad vansklig uppgift. Korrigeringar i ena eller andra riktiningen äro därför bara, vad man kan vänta sig, och jag skall därför genast ändra mening, så snart godtagbara skäl framlagts för en annan åsikt en min. Vad jag däremot bestrider är, att Palmér framdragit sådana skäl. Jag skall bara ta upp till bemötande en enda av hans invändningar. Först skall jag erinra om att jag i min uppsats sökt visa, att lagens språk överensstämmer med en rätt nordlig dialekt i landskapet. (Några socknar väster om Vara). Men i väster böjer ett knippe gränslinjer av åt söder. Detta gör, att blott två av de å min karta upptagna gränslinjerna hindra oss från att söka lagens språk i sydvästra delen av landskapet. Palmer försöker nu överskrida dessa gränser. Han säger a. a. sid. 70 “De av Götlind dragna gränserna äro dock kanske väl snäva. Orsaken till att handskriften lokaliseras så långt norrut är sålunda endast frånvaron av formen færa för fara samt användningen av hovoþ för huvuþ. Den första omständigheten är givetvis ej ensam avgörande, då den innebär en slutsats ex silentio…” Vad författaren menar med att jag i detta fall dragit en slutsats ex silentio har jag lite svårt att inse. Å sid. 72 f. i min ovannämnda uppsats säger jag angående gränsen fara:færa i Västergötland: “Ett ord, som har värde i lokaliseringsfrågan är verb. fara. Detta ord heter i Norra Västergötland fara ungefär till en linje något söder om Hjo-Stenstorp-Håkanstorp (i Viste), där gränsen böjer av i sydväst. Å ett område söder härom i centrum av landskapet och österut samt längst i söder uppträder formen fara . Ett bälte tvärs över Älvsborgs län från Småland upp i Ale, Bjärke och Viste härader har færa, fära och fera . I VGL 1 har detta ord alltid a-vokal, trots ett stort antal belägg av verbet i fråga. Vi måste således söka lagspråkets område inom de båda förra grupperna. Jag kunde ha skrivit “inom den första gruppen”, ty även formen fara (med öppet a-ljud) är uppkommen ur færa, vilket man dock skulle kunna tänka sig vara en fullbordad övergång på lagens tid, varför jag för säkerhets skull även tar med grupp 2 bland de möjliga områdena. Här har jag således visat, att ett stort antal sammanhängande område av de nutida Västgötamålen har a-vokal i verbet fara, vidare att detta verb förekommer ett 40-tal ggr i VGL I och alla gångerna med a-vokal. Detta förefaller mig inte vara ett tystnadens vittnesbörd utan en i hög grad vältalig högljuddhet. Och måste vi söka a-området norr om linjen Hjo-Stenstorp-Håkanstorp, där slutet a är enarådande, blir detta indicium mot Palmérs antagande till förmån för min mening av ännu allvarligare beskaffenhet. Det är inte heller mycket troligt, att området för fara utbrett sig på bekostnad av området för fara, även om denna möjlighet a priori icke kan förnekas. Det är givetvis vanligare, att en form som är lika med den riksspråkliga, tränger segrande fram över det område, där en från riksspråket avvikande form råder, än tvärtom. I vårt fall skulle det betyda, att vi visserligen kunna misstänka, att fara nu går längre söderut än på 1200-talet men ej gärna, att fara sedan dess trängt norrut. Palmérs försök att förlägga lagens språk längre söderut i landskapet synes mig enbart på denna grund vara synnerligen litet att reflektera på. Växlingen ē, æ:ey, ei i äldre urkunder bör enligt min mening i flera punkter förklaras på ett annat sätt, än Palmér gör i den nämnda uppsatsen. Men detta är ett vidlyftigt kapitel, som jag hoppas kunna komma in på i annat sammanhang. Vad jag velat fästa uppmärksamheten på är att min linje 7 i lokaliseringsfrågan har en mycket allvarlig innebörd och betecknar en gräns, som man torde få svårt att kunna överskrida i sydlig riktning, när man utpekar det mål, som ligger bakom den gamla lagtexten.
En annan förf., som kommit in på mitt lokaliseringsförsök av Västgötalagens språk, är T. Wennström i “Studier över vokalväxlingar i Äldre Västgötalagen. I. Växlingen a:æ:e i stamstavelse”.
Om min teori, att en stor del av æ-skrivningarna i VGL I beror på en ljudövergång a>æ framför r, är riktig, blir en väsentlig del av Wennströms resonemang överflödig, då de flesta beläggen på æ för väntat a just gäller sådan ställning. Förf. har därför allt intresse av att se med misstro på min framställning. “Några bevis”, säger han, “för att övergången a>æ framför r funnits i västgötiskt språk under tiden mellan VGL I och det nuvarande västgötamålet hava ej heller framlagts av Götlind”. Nej, några sådana bevis har jag icke framdragit, men det berättigar inte förf. till att dra den slutsatsen, att sådana bevis inte finnas. Det är rätt underligt, att Wennström inte gjort vindlyftigare undersökning av den saken än en hänvisning till några exempel från Hof, varom mera nedan. Detta är så mycket mer märkligt, som Wennström medger, att om min teori vore riktig, skulle “ett betydande antal æ-varianter få en enkel fonetisk förklaring” .
I min uppsats har jag visat, att ett betydande område i mellersta, västra delen av Västergötland i de nutida målen uppvisa en övergång a>ä framför vissa r-förbindelser t. ex. i ord som ärjer (arg), särja (sarga), skärper (skarp), värv (varv) o.s.v. Hur gammal är denna övergång? Äro mina förmodanden i det nämnda arbetet riktiga, var övergången åtminstone påbörjad och kanske fullbordad på Äldre Västgötalagens tid. Men har man då några andra vittnesbörd, som tala i samma riktning?
Först skall jag säga ett par ord om de av Wennström anförda exemplen ur Hof. Å sid. 35 skriver förf. “Sven Hof har iakttagit såväl a-ljud i st. f. a-ljud som a-ljud i st. f ä-ljud (Dialectus Vestrogothica s.35-38): wärg, wära, ärbete; mar, arr, warma. Men han har intet att upplysa om några dialektgränser, och ä liksom a förekommer ofta framför andra konsonanter än r”. Detta är att tillskriva Hof en detaljkunskap om Västergötlands dialekter, som han helt enkelt inte kunnat ha och inte eller haft. Detta påstår jag alldeles bestämt. Dialectus Vestrogothica är visserligen i det stora hela ett synnerligen vederhäftigt arbete, men tror man, att det innehåller en ingående beskrivning av Västgöta-målen i det hela, tar man alldeles miste. I stort sett torde det vara en beskrivning på ett enda mål eller snarare en enda målgrupp men med viktiga, mestadels felfria anmärkningar om andra mål i landskapet. Detta måste man ha klart för sig, då man använder Hofs beromda monografi för att icke råka ut för missbruk av densamma. Hofs tystnad om denna gräns betyder således i verkligheten ingenting .
Det finns ett slags dokument, där man kan vänta sig att finna belägg på övergången a>ä framför r-förbindelser från äldre tid, om den verkligen förefunnits. Jag tänker på ortnamnen å det ifrågavarande området. Vad ha de att berätta?
I SOÄ III, sid. 54 omtalas ett gårdsnamn i St. Mellby s:n i Bjärke härad som heter Oxegården men på 1600-talet hade ett namn, som med nutida riksspråklig stavning skulle skrivas Svarvarebo. Detta namn skrives – utom Suarfuerebo 1602 och andra former med a-vokal- Suerfuerbo 1608, Swärwärebo 1632, Swerfwerebo 1635, Swerfwarebo 1680, 1692. Det är väl otvetydigt, att i denna dialekt en övergång a>ä framför rv förefanns på 1600-talet.
I Ale härad finns en socken, som heter Starrkärr. Denna ligger å det nämnda ä-området. Starrkärr, som även är bynamn, skrivs enligt SOÄ III, sid.18 i äldre källor: Sterkier 1564, 1590, Sterkär 1576, 1640, Stereker 1581, Stärker 1594, Stärkier 1605, 1680, Sterkär 1611, Sterkeerr 1650, Sterkierr 1660,1715, Stärekierr 1655, 1731, Sterekiäre 1700, Stärkekiärr 1761 m.fl. Stärrkärr 1811. Äldre nutida dialektuttal är Stärke. Ortnamnskommittén tvekar ej ett ögonblick om att detta namn är sammansatt av ordet starr och kärr “Byn ligger vid sank mark”. SOÄ III, sid.19.
Nu ha vi således nått tillbaka till 1500-talet, ty uppenbarligen hade i detta mål redan då inträtt en övergång a>ä framför rr.
Däremot är kanske ett annat namn, Härstorp, (gård i Rommele s:n i Flundre härad, SOÄ V, sid.28 f.) tvetydigt. Det skrivs 1546 Harastorp, men senare Herristorp 1564, 1568 o.s.v. “Förra led. Är” säger kommittén, “gen.av. Harald i dess fsv. biform Häreld”. Dialekten torde dock ej utesluta, att man utgår från Harald.
I Molla s:n, Gäsene härad, finns en gård, som nu skrives Häla. Namnet stavas i ett diplom från 1413 Härdha (SOÄ VI, sid.132). Ortnamnskommittén anser, att namnet snarast sammanhänger med ett “fnord. Ord. Hardh (skogigt berg), som ingår i Hardemo (äldst Hardhem) hd i Närke, no. Hardanger, ty. Harz, m.m.” Att tolka namnet Häla som uppkommet ur ett *Hardha (de skogiga bergen) stämmer väl överens med det kända förhållandet, att Västergötland även för övrigt är så rikt på dylika naturbetecknande bebyggelsenamn (typen Backa, Berga, Dala o.s.v.) Med stor sannolikhet ha vi därför här ett belägg på den efterfrågande övergången från en så avlägsen tid som början av 1400-talet. Men då är det ju inte mer än något över 100 år igen, tills vi äro framme vid tiden för nedskrivandet av Äldre Västgötalagens bevarade handskrift, och det är ju inte så överväldigande stor lucka, då det gäller en tidrymd på 650 år.
Jag har inte någon anledning att här bemöta alla de ställen i Wennströms avhandling, som för mig te sig vilseledande. Ett par påpekar ytterligare skall jag dock göra, därför att de beröra min framställning i det citerade arbetet. Wennström gör sig mycket besvär med att visa, att en övergång æ>a / r ägt rum på Västergötlands tid , detta är för att förklara en del a-varianter i ord som hæræd (æ 13, a 6 ggr), sværiæ (æ 19, a 1 ggr), væria (æ 24, a 2 ggr), handæværki (æ 1, a 1 g.), niþingsværk (æ 13, a 1 ggr). Att det område, där ä>a framför r ligger i en annan del av landskapet, än där lagen efter vad jag på många och icke gotyckliga skäl sökt fastslå, tager Wennström icke hänysn till. Även jag har varit inne på förklaringar av dessa a-varianter. “Denna vacklan kan bero på att vokalen i fråga varit av det slag. som den ännu tycks vara på en stor del av området i nämnda ställningar, nämligen ett mellanljud mellan a och æ, ibland mer likt det förra (särskilt i områdets ytterkanter norrut), ibland mer likt det senare. Skrivaren har ena gången uppfattat detta mellanljud som ett a-ljud, andra gången som ett æ-ljud. Majoriteten av skrivningarna ha dock ej æ utan a , och vi böra därför knappast söka vår lagdialekt på genuint område med æ (a/r i en stor del av Västergötland…Vilken denna del är, framgår av den karta över värk>vark som här bifogas. Jag skall endast tillägga, att i vissa ord är området något större, i andra däremot mindre. Det valda exemplet ger dock, tror jag, ett gott begrepp om företeelsens kärnområde”
Med denna karta för ögonen blir det för läsaren lättare att förstå, hur oriktig den förklaring är, som Wennström ger (sid.53) av fenomenet, att ä ej övergått till a i Holsljungamålets pela , (pärla): “Om det apikoalveolara ljudet (r konsonant) reduceras och övergår till ett med r ej homorgant ljud, synes övergången æ>a hava uteblivit”. Förhållandet är emellertid det, att ett stort område av Västergötland har formen pala med övergång och ett annat område formen päla utan övergång av ä>a. Enligt Wennströms hypotes blir ju formen pala fullkomligt oförklarlig.”
Slutligen vill jag opponera mot det sätt, på vilket förf. talar om “det nuvarande västgötamålet”. Hur mycket känner då förf. till av Västergötlands dialekter, som han på många ställen måste yttra sig om?
Ur Landsmålarkivets rika samlingar från landskapet har han endast tagit kännedom om 2 (Skånings och Valle) av Västergötlands 31 härader eller 15 av landskapets c:a 450 landskommuner. Och dessa socknar känner han endast genom typordslistor. Det är inte att förvåna sig över att han rör sig på gungande grund och inte så sällan tar miste. Så t. ex. hänger resonemanget om lata:læta:leta (låta) (s.46 ff.) helt och hållet i luften, då författaren ej tycks känna till, att nutida Västgötamål har både lata och läta. Det finns inte den minsta anledning att frångå Noreens och Kocks förklaring av læta som beroende på inflytande från en omljudd presensform læter, som dessutom hade stöd i preter. læt.
Å sid. 57 har författarens bristande kännedom om det mål, han behandlar, spelat honom ett annat spratt. Han tycks tro, att en nutida växling a:æ;e förefinnes i ord som där, därmed, o.d. inom samma mål. Till detta resultat har han kommit genom att sammanställa former från Skånings härad med former från Kind. Och å sid. 55 säger han “Visserligen förekommer i det nuvarande västgötamålet hos några ord en växling æ:æ:e”.. Jag vet mig aldrig i en och samma dialekt ha iakttagit en sådan växling. Å vissa håll svävar man mellan æ och ä å andra mellan a och ä, å ett tredje mellan ä och e men icke mellan alla dessa ljud eller mellan t.ex. æ:ä:e eller a:æ:e eller a:æ:e på en ort. Det är metodiskt alldeles förkastligt att sammanställda bevismaterial från olika hörn av landskapet som jämbördigt och framdraga resultatet till jämförelse med Västgötalagens språk. Vokalserien i Skånings härad är helt olika med vokalserien i Holsljungamålet i Kind. Kanske är vokalskicket i dessa mål fullt lika artskilda som t.ex. vokalskciket i mellersta Södermanland är artskilt från vokalskicket i Skånings härads mål. Det vore ungefär lika rimligt att framdra exempel från Södermanland och sammanställa det med materialet från Skånings härad som att hämta exemplen från Kind, trots att detta härad ligger i Västergötland.
Till slut vill jag anmärka, att jag här icke haft någon anledning att gå in på vad jag anser vara av värde i förf:s avhandling. Jag har av lättförstådda skäl kommit att syssla med svagheterna.
Alla de påpekade bristerna torde kunna hänföras till en enda förf:s bristande kännedom om det mål, som ligger bakom den handskrift, vars språk han behandlar. Det är svårt att komma fram till fördjupad förståelse av gångna århundradens språk sådant detta varit som levande mål på annan väg än genom att ta grundlig kännedom om de levande folkmålen. I detta hänseende äro de nutida dialekterna inkörsporten till språkhistorien, och någon genväg torde ej finnas.
Uppsala i oktober 1927.
| Translation - Italian
Due ricercatori hanno dibattuto non molto tempo fa sulla questione del dialetto nell’Äldre Västgötalagen, in particolare il dottor J. Palmér e il dottor T. Wennström.
Nel suo saggio “Sul mutamento di ē, æ: ey, ei nei testi in svedese antico e in diversi in svedese moderno”, pubblicato nel volume 40 di questa rivista, Palmér si unisce al mio tentativo di individuazione geografica del dialetto nell’Äldre Västgötalagen . La teoria di Palmér presuppone che il dialetto in questione venga spostato un po’ più a sud nel landskap e perciò i confini tracciati da me, citati nei saggi già nominati, sono diventati scomode linee per l’autore. Ora ammetterò spontaneamente, che io stesso non credo che sulla questione della localizzazione sia stata detta l’ultima parola con le mie riflessioni e i miei confini. Analizzare il dialetto in un manoscritto di più di seicento anni è un compito particolarmente difficile. Le correzioni, in una o nell’altra direzione sono quindi ciò che ci si può aspettare e quindi io cambierò opinione non appena saranno presentate ragioni accettabili a sostegno di una tesi diversa dalla mia. Quello che contesto è che Palmér abbia prodotto queste prove; mi limiterò a combattere solamente una delle sue obiezioni. Prima di tutto voglio ricordare come io abbia cercato di dimostrare nel mio saggio come il linguaggio di queste leggi corrsiponda a un dialetto nordico presente nel landskap. (Alcune socknar a ovest di Vara). Ma a ovest si dirama un fascio di linee verso sud. Questo fa sì che solamente due delle linee di confine prese dalla mia carta ci impediscano di cercare la lingua (del codice) di leggi nella parte sudoccidentale del landskap. Palmér cerca di oltrepassare questo confine; egli afferma nella citata pagina 70: “Le linee tracciate da Götlind sono forse sottili. Il motivo per cui il manoscritto (dell’Äldre Västgötalagen) viene localizzato così a nord è dunque da ricercarsi solo nell’assenza della forma færa per fara e nell’utilizzo di hovoþ in luogo di huvuþ. Il primo caso non ð ovviamente determinante da solo, poiché contiene una conclusione ex silentio..”. Ho qualche difficoltà a capire cosa intenda l’autore quando afferma che io abbia tratto una conclusione ex silentio. A pagina 72 del mio saggio sopracitato dichiaro a questo a proposito del confine fara:færa: “Una parola importante nella questione della localizzazione è il verbo fara. Questa parola ha la forma fara nel Västergötland settentrionale, all’incirca fino a una linea un po’a sud di Hjo-Stenstorp-Håkanstorp (nel Viste), dove il confine si piega verso sudovest. A questo proposito in un’area a sud del centro del landskap e a ovest, così come nel sud, appare la forma fara . Una fascia trasversale al län di Älvsborg, dallo Småland fino agli härader di Bjärke, Ale e Viste ha færa, fära e fera . Nell’Äldre Västgötalagen I questa parola ha sempre vocalismo a, nonostante un significativo numero di esempi in questione. Dobbiamo quindi cercare l’area appartenente all’idioma del codice di leggi in entrambi i due gruppi precedenti”. Potrei aver scritto “all’interno del primo gruppo”, poiché anche la forma fara (col suono di a aperto) è derivata da færa, il che però si potrebbe pensare essere un passaggio compiuto nel periodo del codice di leggi, per cui io per sicurezza considero anche il gruppo 2 tra le possibili zone. Qui ho dunque mostrato come una grande e omogenea area tra gli idiomi parlati al giorno d’oggi nel Västergötland abbia la vocale a nel verbo fara, come questo verbo appaia una quarantina di volte nell’Äldre Västgötalagen I e in tutte le occasioni con vocale a. Questo fatto non mi pare essere una testimonianza ex silentio (cfr. p. 2), ma un’eloquente prova sonora. E se dobbiamo cercare il territorio in cui è presente la a, a nord della linea Hjo-Stenstorp-Håkanstorp, dove la finale a è dominante, questo indizio va contro la tesi di Palmér a favore della mia idea di un maggior carattere. Non è nemmeno molto credibile, che la zona di fära si sia espansa a spese del territorio di fara, anche se questa possibilità non può essere esclusa a priori. E’ovviamente più comune che una forma simile a quella presente nella lingua nazionale si faccia strada con successo in un territorio caratterizzato dalla presenza di una forma diversa da quella della lingua nazionale, piuttosto che il contrario. Nel nostro caso ciò dovrebbe significare che noi possiamo sicuramente supporre che fara abbia ora una maggiore diffusione verso sud rispetto a quanta ne avesse nel 1200, ma non è altrettanto facile pensare a uno sviluppo di fära verso nord. E’solamente per questo motivo, che il tentativo di Palmér di collocare il linguaggio della raccolta di leggi più a sud nel landskap mi sembra poco attendibile. Il cambiamento ē, æ:ey, ei nei documenti più antichi dovrebbe a mio parere essere spiegato in molti punti diversamente da come Palmér fa nel citato saggio. Ma questo è un capitolo di ampio respiro, su cui spero tornare in un altro contesto. Quello su cui ho voluto attirare l’attenzione è che la mia linea 7 nella questione della localizzazione (del dialetto nell’Äldre Västgötalagen) ha un significato molto importante e identifica un confine che dovrebbe essere difficile spostare verso sud, quando si esamina la lingua che si cela dietro l’antico testo giuridico.
Un altro autore, che esamina il mio tentativo di individuazione della lingua della Västgötalagen è T. Wennström in “Studi sui cambiamenti vocalici nell’Äldre Västgötalagen I. Cambiamento a:æ:e nella sillaba radicale”.
Nel caso fosse giusta la mia teoria, che una gran parte delle forme scritte in æ nell’Äldre Västgötalagen dipenda dal cambiamento fonetico a>æ davanti a r, la maggior parte del ragionamento di Wennström diventa inutile, poiché la maggior parte degli esempi riguardanti æ davanti a dove ci si aspetterebbe un’a valgono solo per questa posizione. L’autore ha perciò tutto l’interesse a guardare con sospetto la mia esposizione. “Le prove”, afferma egli , “che il passaggio a>æ davanti a r fosse presente nella lingua del Västergötland nel periodo tra l’Äldre Västgötalagen e il dialetto contemporaneo non sono state presentate nemmeno da Götlind”. No, non ho fornito questo tipo di prove ma ciò non autorizza l’autore a trarre la conclusione che questi esempi non esistano. E’quantomai singolare che Wennström non abbia svolto ricerche di più ampio respiro sull’argomento, ma si limiti ad alcuni esempi da Hof, di cui (si parlerà) più ampiamente in seguito. Questo è ancora più strano, come Wennström riconosce, che se la mia teoria fosse giusta, un “significato numero di varianti in æ troverebbe una semplice spiegazione fonetica ”.
Nel mio saggio ho dimostrato, che una consistente zona nel Västergötland centrale e occidentale presenta nei dialetti contemporanei un passaggio a>ä davanti ad alcuni nessi in r, es. nella parola ärjer “arrabbiato” (cfr. sv. mod. arg), särja “lacerare” (cfr. sarga), skärper “affilato” (cfr. skarp), värv “ferro” (cfr. varv) ecc. Quant’è antico questo cambiamento? Se le mie supposizioni nell’opera citata fossero corrette, esso avrebbe dovuto quantomeno essere iniziato e forse completato durante il periodo dell’Äldre Västgötalagen. Ma esistono altre testimonianze che parlano in questa direzione?
Prima di tutto dirò qualche parola sugli esempi che Wennström trae da Hof. A pagina 35 l’autore scrive: “Sven Hof ha osservato sia il suono ä al posto di a sia il suono a al posto di ä (Dialectus Vestrogothica p.35-38): wärg, wära, ärbete; mar, arr, warma. Ma non da nessuna spiegazione a riguardo alcuni confini dialettali, e ä come a è presente spesso davanti ad altre consonanti diverse da r”. Questo è per attribuire a Hof una conoscenza dettagliata dei dialetti del Västergötland che egli semplicemente non ha potuto avere e non ha nemmeno mai avuto. Questo lo posso affermare con certezza. Dialectus Vestrogothica è sicuramente, in linea di massima, un’opera attendibile, ma se si crede che essa contenga un’accurata descrizione degli idiomi del Västergötland si cade del tutto in errore. Essa dovrebbe grosso modo essere una descrizione di un solo idioma o piuttosto un solo gruppo di idiomi ma con importanti e per lo più corrette annotazioni su altre parlate nel landskap. Bisogna avere chiaro questo quando si utilizza la famosa monografia di Hof, per non subire l’abuso della stessa. Il silenzio di Hof su questo confine non significa quindi niente.
C’è una sorta di documento, dove ci si potrebbe aspettare di incontrare prove del passaggio a>ä davanti a nessi di r risalente ai tempi più antichi, se veramente questo è avvenuto penso ai toponimi del territorio in questione. Cos’hanno da raccontare?
Nel SOÄ III, pag. 54, si è citato il nome di un podere nella socken di St. Mellby, nel härad che si chiama Oxegården ma che nel XVII secolo aveva un nome, che secondo le regole dell’odierna lingua nazionale, si dovrebbe scrivere Svarvarebo. Questo toponimo venne scritto – a eccezione di Suarfuerebo nel 1602 e di alre forme con vocale a- Swerfuerbo nel 1608, Swärwärebo nel 1632, Swerfwerebo nel 1635, Swerfarebo nel 1680 e nel 1692. E’inequivocabile, che in questo dialetto il passaggio a>ä davanti a rv fosse presente già nel XVII secolo.
Nel härad di Ale si trova una socken che ha nome Starrkärr. Questa si trova nel citato “territorio delle ä”. Starrkärr che è anche nome di un villaggio, si scrive secondo SOÄ III, pag. 18 nelle diverse fonti più antiche: Sterkier nel 1564 e nel 1590, Sterkär nel 1576 e nel 1640, Stereker nel 1581, Stärker nel 1594, Stärkier nel 1605 e nel 1689, Sterkär nel 1611, Sterkeerr nel 1650, Sterkierr nel 1660 e nel 1715, Stärekierr nel 1655 e nel 1731, Sterekiäre nel 1700, Stärkekiärr nel 1761 e ulteriori, Stärrkärr nel 1811. La più antica pronuncia dialettale è Stärke. Il comitato dei toponimi non dubita minimamente che questo nome sia composto dalle parole starr e kärr. “Il villaggio è ubicato presso un territorio paludoso”. SOÄ III, p.19.
Ora siamo così risaliti al XVI secolo, poiché evidentemente era già avvenuto in questo dialetto il passaggio a>ä davanti a rr.
Al contrario un altro toponimo, Härstorp, (podere nella socken di Rommele nel härad di Flundre, SOÄ V, pag. 28 e seguenti) è dubbio. Nel 1546 esso veniva scritto Harastorp, ma più tardi Herristorp nel 1564, nel 1568 ecc. “La precedente forma è”, come afferma il comitato, “il genitivo di Harald nella sua forma dello svedese antico Häreld”. Il dialetto non sembrerebbe però escludere, che il toponimo derivi da Harald.
Nella socken di Molla, nel härad di Gäsene, si trova un podere, il quale porta ora la forma scritta Häla. Il toponimo, in un documento del 1413 venica scritto Härdha (SOÄ VI, pag. 132). Il comitato dei toponimi, osserva, come il nome sia piuttosto collegato con il “sostantivo nordico antico hardh “altura boscosa”, presente nel härad di Hardemo (anticamente Hardhem) nel Närke, norv. Hardanger, ted. Harz ecc.” Interpretare il nome Häla come derivante da *Hardha “le alture boscose” concorda col noto fatto che il Västergötland anche ad altri riguardi è ricco di nomi di insediamento che fanno riferimento alla natura (es. Backa, Berga, Dala ecc.) . Con grande verosimiglianza abbiamo perciò una prova del passaggio in questione in un periodo antico come l’inizio del XV secolo. Ma allora non sono passati che poco più di cento anni finchè arriviamo al tempo della redazione del manoscritto conservato dell’Äldre Västgötalagen, e questo non è un grosso intervallo di tempo, quando si tratta di un periodo di 650 anni.
Io non ho alcun motivo di esaminare in questa sede tutti i punti del lavoro di Wennström, che secondo me paiono fuorvianti. Farò comunque un paio di puntualizzazioni, poiché esse coinvolgono la mia esposizione nell’opera citata. Wennström si da molto da fare per dimostrare, che il passaggio æ>a /r abbia avuto luogo nel periodo del Västergötland , questo per spiegare una serie di varianti in a in parole come hæræd (æ 13, a 6 volte), sværiæ (æ 19, a 1 volta), væria (æ 24, a 2 volte), handæværki (æ 1, æ 1 volta), niþingsværk (æ 13, a 1 volta) ecc. Wennström non prende in considerazione che la zona dove ä>a davanti a r si trova in un’altra parte del landskap rispetto a quella – che io ho cercato di dedurre con motivazioni adeguate e non arbitrarie dove la raccolta di leggi è stata composta. Anch’io ho cercato di spiegare queste varianti di a. “Questo cambiamento può dipendere dal fatto che la vocale in questione sia del tipo che ancora sembra essere molto presente nei luoghi citati, in sostanza un suono intermedio tra a e æ, a volte più simile al primo (soprattutto nelle zone più settentrionali del territorio) a volte più simile al secondo. Il copista ha inteso questo suono una volta come un a, un’altra come æ. La maggioranza degli scritti presenta comunque a e non æ perciò non dovremmo cercare il nostro dialetto in un territorio nel quale è presente solo æ (a/r in una grande parte del Västergötland… Quale sia questa parte appare nella carta raffigurante il passaggio värk>vark, qui allegata. Aggiungerò solamente, che in certe parole la zona è un po’ più ampia, in altre al contrario è più piccola. L’esempio scelto offre tuttavia, credo, una buona idea sulla zona centrale del cambiamento.”
Con questa carta davanti agli occhi diventa più semplice per il lettore comprendere come sia errata la spiegazione che Wennström da (cfr. pag. 53) del fenomento: che ä non è passata a a nel sostantivo presente nell’idioma di Holsljung, pela “perla”: “ Se il suono apicoalveolare (r consonante) su riduce e si trasforma in un suono non omogenico a r, sembra che il passaggio æ>a possa essere escluso”. Secondo l’ipotesi di Wennström la forma pala diventa completamente inspiegabile.
In conclusione mi voglio opporre al modo in cui l’autore parla dell’ “idioma contemporaneo del Västergötland”. Quanto conosce l’autore dei dialetti del Västergötland, sui quali egli deve esprimersi in molti punti?
Dalle ricche collezioni dell’Archivio dialettale del landskap Wennström ha preso conoscenza di 2 (Skåning e Valle) dei 31 härader e 15 dei 450 comuni del Västergötland. Ed egli conosce queste socknar solamente attraverso liste di parole tipo. Non c’è quindi da stupirsi che egli si muova su un terreno vacillante e non di rado egli cada in errore. A esempio il ragionamento basato su lata:læta: leta ”lasciare” (pag. 46 e ss.) è campato per aria, poiché l’autore sembra non sapere che l’idioma moderno del Västergötland ha sia lata che läta. Non c’è la minima ragione per allontanarsi dalla spiegazione di Noreén e Kock per cui læta è dipendente dall’influsso della forma verbale metafonizzata del presente læter che inoltre aveva conferma nel preterito læt.
A pagina 57 la lacunosa conoscenza dell’autore sull’idioma da lui trattato gli ha giocato un altro tiro. Egli sembra credere che un contemporaneo passaggio a:æ:e sia presebte in parole come där, därmed e simili nello stesso idioma. Egli è giunto a questo risultato mettendo insieme forme del härad di Skåning e di quello di Kind. A pag. 55 egli afferma: “Sicuramente è presente nell’idioma contemporaneo del Västergötland un passaggio æ:æ:e in alcune parole….”. Io so di non aver mai trovato un simile passaggio nello stesso dialetto. In alcuni punti egli oscilla tra æ e ä, in altri punti ancora tra ä e e ma mai tra tutti questi suoni o tra æ:ä:e o tra a:æ:e in un luogo. E’criticabile dal punto di vista metodologico mettere insieme esempi da parti diverse del landskap mettendoli allo stesso livello e trarre conclusioni confrontandoli con la lingua della Västgötalagen. Il vocalismo nel härad di Skåning è assolutamente diverso dal vocalismo nell’idioma di Holsljung nel härad di Kind. Forse lo stato del vocalismo tra questi idiomi è completamente diverso come il vocalismo del Södermanland centrale è diverso dal vocalismo della lingua del härad di Skåning. Sarebbe ugualmente poco logico produrre esempi dal Södermanland e metterli a confronto con materiale del härad di Skåning come prendere esempi da quello di Kind, sebbene questo härad si trovi nel Västergötland.
Infine voglio rilevare come io non abbia alcuna ragione di obiettare su ciò che reputo di valore nel lavoro di questo autore. Per ragioni facilmente comprensibili mi sono limitato a trattare i punti deboli.
Tutte le lacune sottolineate dovrebbero potersi riferire a una scarsa onoscenza da parte dell’autore della lingua che sta dietro al manoscritto della lingua cui egli tratta. E’difficile capire fino in fondo una lingua di secoli passati così come era quando era viva., se non per mezzo di una conoscenza appossimata del dialetto contemporaneo. In quest’ottica i dialetti comteporanei sono delle vie che consentono l’analisi della storia della lingua, e non dovrebbe esserci una scorciatoia.
Uppsala, nell’ottobre 1927.
|
More Less | | Graduate diploma - Università degli Studi di Bari, Pisa e Genova | | Years of translation experience: 2. Registered at ProZ.com: Sep 2010. Became a member: Sep 2010. | | N/A | | N/A | | N/A | | Across, Adobe Acrobat, Microsoft Excel, Microsoft Office Pro, Microsoft Word, Powerpoint, SDL TRADOS, Wordfast | | http://www.thuletraduzioni.it | | Thule Traduzioni endorses ProZ.com's Professional Guidelines. | | About me I am a freelance translator, specialized in Scandinavian languages and English, with Italian as native language. I aim to offer a reliable, high-quality and always-on-time service to my customers. Since languages are my passion I put passion into my work, always trying to find the best solution for the customer. |
|
Keywords: swedish, norwegian, bokmål, italian, english, literature, general, tourism, travel, business, media, marketing
Profile last updated
Apr 3 |
The translation workplace 
Expertise