English criminal law

English criminal law refers to the body of law in England and Wales which deals with crimes and their consequences. Criminal acts are considered offences against the whole of a community. The state and certain international organisations have responsibility for crime prevention, for bringing the culprits to justice, and for dealing with convicted offenders. The police, the criminal courts and prisons are all publicly funded services, though the main focus of criminal law concerns the role of the courts, how they apply criminal statutes passed by legislatures as well as common law, and why they criminalise some forms of behaviour.

The fundamentals of a crime are known as the actus reus and the mens rea of the crime. These two Latin terms mean "guilty act" (doing that which is prohibited) and "guilty mind" (i.e. the intent to commit the crime). The traditional view is that moral culpability requires that one should have recognised or intended that one was acting wrongly. Nevertheless, most jurisdictions have as many strict liability offences, which criminalize behaviour without the need to show moral wrongdoing. These are usually regulatory in nature, where breach could have particularly harmful results, for instance drunk driving, but are sometimes purely paternalistic, as in charges of statutory rape for consensual sex. Offences can range from ones resulting in fatality, such as murder and manslaughter, to non-deadly offences against people, such as actual or grievous bodily harm, to offences concerning people's property, like criminal damage, theft, robbery or burglary. Importantly, one can also be liable for helping another person's criminal act, conspiring to do something prohibited or merely attempting.

Source: http://en.wikipedia.org/wiki/English_criminal_law

Engelsk straffrätt

Med engelsk straffrätt avses den lagsamling i England och Wales som behandlar brott och deras konsekvenser. Brottsliga gärningar betraktas som förbrytelser mot ett samhälle i dess helhet. Staten och vissa internationella organisationer har ansvar för förebyggandet av brott, för att dra gärningsmännen inför rätta och för att ta hand om dömda lagbrytare. Polisen, brottmålsdomstolarna och fängelserna är alla skattefinansierade verksamheter, men straffrättens huvudinriktning är den roll domstolarna har, och hur de tillämpar strafflagar som antagits av lagstiftande församlingar liksom de lagar som gäller enligt sedvanerätt samt varför de kriminaliserar vissa slags beteenden.

Grunderna för ett brott kallas brottets actus reus och mens rea. Dessa två latinska termer betyder ”skyldig handling” (att göra det som är förbjudet) och ”skyldig tanke” (dvs. uppsåt att begå brottet). Enligt det traditionella synsättet krävs för att moraliskt straffrättligt ansvar ska gälla att man har insett att man handlade fel eller att man har avsett att handla fel. Ändå finns i de flesta lagstiftningsområden lika många lagar om strikt ansvar, som kriminaliserar beteenden utan att moraliska lagbrott behöver påvisas. Dessa har vanligen en reglerande funktion, i fall då överträdelser kan ha särskilt skadliga effekter, till exempel vid rattfylleri, men är ibland rent förmyndaraktiga, som vid åtal för samlag med minderårig där samförstånd funnits mellan parterna. Som lagöverträdelser kan räknas allt från sådana som leder till dödsfall – såsom mord och dråp – till brott mot personer som inte får dödlig utgång – såsom ringa eller grov misshandel – och förbrytelser som avser personers egendom, till exempel skadegörelsebrott, stöld, rån eller inbrottsstöld. Viktigt nog kan man också hållas straffrättsligt ansvarig för att ha främjat en annan persons brottsliga gärning, för att ha konspirerat i syfte att göra något förbjudet eller för att bara ha försökt att göra det.