This site uses cookies.
Some of these cookies are essential to the operation of the site,
while others help to improve your experience by providing insights into how the site is being used.
For more information, please see the ProZ.com privacy policy.
Creative translations from English into Swedish and vice versa
Account type
Freelance translator and/or interpreter, Verified site user
Data security
This person has a SecurePRO™ card. Because this person is not a ProZ.com Plus subscriber, to view his or her SecurePRO™ card you must be a ProZ.com Business member or Plus subscriber.
Affiliations
This person is not affiliated with any business or Blue Board record at ProZ.com.
Swedish to English - Standard rate: 0.09 EUR per word / 36 EUR per hour
Portfolio
Sample translations submitted: 2
English to Swedish: Inside David Bowie's Berlin: How The City Transformed His Music (David Bowies Berlin: Hur staden förvandlade hans musik) General field: Art/Literary Detailed field: Music
Source text - English David Bowie’s song “Heroes” soars as a full-throated anthem. Recorded in the renowned Hansa Studios in Berlin just meters from the Berlin Wall, its cultural legacy can be traced in the grooves of pop culture and rock music from the 1977 release to today’s charts. Starting as a gravelly whisper under the rock-steady chords, Bowie’s voice nearly cracks as he declares his love: “I can remember standing by the wall and the guns shot above our heads and we kissed as though nothing could fall.” It’s a song that envisions a life together written in a time and place marked by division; it’s a song about championing the possibilities of the future: “We could be heroes just for one day.”
“The feeling of the song was more important than the words, but the words were epic,” said Alison Goldfrapp of electropop duo Goldfrapp during the Bowie Song Stories event recently held at the new Sonos store in Berlin.
Goldfrapp was one of the five distinguished speakers invited to share a personal story exploring a song in Bowie’s trilogy of albums written and released while he lived in Berlin. When “Heroes” was released, Goldfrapp was a teen living in a sleepy village in southeast England, and Bowie had just moved to West Berlin in search of a reprieve.
A decade in the spotlight as Ziggy Stardust and the Thin White Duke had left Bowie crumbling, having fallen prey to the temptations of the rock-n-roll lifestyle in Los Angeles. Indeed, a consuming relationship with cocaine found Bowie compromised artistically and ideologically, and aftershocks of his dependency led to some erratic behavior.
“I kind of lost track with him, because he made that film The Man Who Fell to Earth and he was doing Station to Station in the evenings and staying up all night, hardly having an hour of sleep—he burnt himself out,” said longtime Bowie producer Tony Visconti, who most recently received won a Grammy for his work on the posthumous Bowie release Blackstar. “It required a lot of a certain kind of stimulant to stay up at all hours of the night.”
The legendary producer and longtime Bowie collaborator continued: “He came to Europe to dry out. He had to get to bed normally. He started to eat food again. It was crucial to his life itself to come back here and have a fresh start.”
Bowie arrived in West Berlin in 1976 when the city was still a shell left ravaged by the war. “Most Berlin houses were left as they were,” recounted Gudrin Gut of German experimental electronic group Malaria! “You could see the bullet holes—no gentrification at all.”
“Berlin has changed a lot since then and Neukölln as well. A lot of young people move to Neukölln right now but not in those days,” she continued. “Luckily, we always had the nightlife.”
It was from that nightlife that Bowie drew inspiration, testing sonic boundaries and experimenting with ambient textures alongside groundbreaking musicians and producers, including Brian Eno. Take “Neuköln” off of Heroes, for example. Co-written by Eno himself, the song’s bubbling, rippling synths give way to a chorus of drones in a mellow but melodic setting of the scene. It was here that he wrote, recorded, and released a trio of albums now known as the Berlin Trilogy: Low (1976), Lodger (1977) and, of course, Heroes.
“On these records he captured my dreams and longings and my life,” Gut recollected. “He took in the grey air of those days: Low, Warschau, the wall, the latent fascism that was still a part of Germany, the strange loneliness over West Berlin, the forgotten island next to the Red Sea.”
“When I first heard ‘Heroes’ it was like sticking my head out of a really fast car,” said Goldfrapp as she recounted her youth spent dancing with hemophiliac punks in her off-the-map hometown. “That searing, soaring drone of Robert Fripp’s guitar and Bowie’s yearning, lustful, defiant performance made me feel somehow triumphant but also inexplicably sad.”
Goldfrapp continued, “It was all about escape—the idea that you could be anything you wanted to be in a place that I didn’t even know existed.”
Indeed, “Heroes” offered a vision of a future together that many simply couldn’t envision until the wall fell in 1989. The city filled with new residents from around the world, and the underground club scenes thrived with an influx of musicians, producers and people looking for an escape. Once shrouded under a dark history, the city bloomed with economic growth and artistic creation.
When Bowie died on January 10, 2016, around four decades after his residence in Berlin, the city united once again under his songbook. The doorway to his old apartment in Schöneberg’s Hauptstrasse was flooded with flowers, candles and notes as “Heroes” played from a stereo. Together, the city remembered the artist who had changed the face of music from its humble, broken streets.
“Berlin, for him, was a rebirth,” Visconti said. “And he led a very clean, simple life here.” Away from the spotlight of Los Angeles and away from the temptations of his former life, Bowie found a sense of peace in Berlin, and a sense of renewal. In Los Angeles, Bowie was lost; in Berlin, he found himself, and many like Goldfrapp have found themselves in his Berlin Trilogy in the years since.
“All I knew was that in my nowhere town, I was in the middle of a dancefloor with a tribe of punks who might start bleeding and never stop,” she said before concluding: “The dancing was life affirming, and so I shed the skin of someone I didn’t want to be anymore as I danced, and danced and danced with my heroes.”
Translation - Swedish David Bowies ”Heroes” är en hyllningslåt likt ingen annan. Den spelades in i ryktbara Hansa Studios i Berlin, endast ett stenkast från Berlinmuren, och lämnade efter sig ett kulturarv som fortsatt att eka sedan skivan släpptes 1977. Bowies röst inleds som en stilla viskning till rockiga ackord, men brister nästan då han skrålar ut sin kärleksförklaring till staden: ”I can remember standing by the wall and the guns shot above our heads and we kissed as though nothing could fall.” Låten föreställer sig ett liv tillsammans men skrevs i en tid och på en plats som märktes av klyftor. Det är en låt som handlar om att se framåt och ta vara på sina möjligheter: ”We could be heroes just for one day.”
”Känslan som låten förmedlade var viktigare än själva texten. Och ändå är texten episk.” Så säger Alison Goldfrapp från elektropopduon Goldfrapp under Bowie Song Stories, en tillställning som nyligen ägde rum i Sonos nya butik i Berlin.
Goldfrapp var en av fem talare som bjudits in att dela med sig av sina personliga minnen och berättelser kring valfri låt i Bowies Berlin-trilogi. Alla tre albumen både skrevs och gavs ut när Bowie bodde i staden. När Heroes släpptes var Goldfrapp en tonåring från en sömnig by i sydöstra England, och Bowie hade precis flyttat till Västberlin för att påbörja ett nytt kapitel i sin karriär.
Ett decennium i rampljuset, med supersuccéer som Ziggy Stardust och The Thin White Duke, höll på att ta knäcken av Bowie. Frestelserna på Los Angeles rockscen blev för många och han behövde komma bort. Bowies kokainmissbruk tärde inte bara på hans hälsa utan begränsade honom även som artist och människa. Rehabiliteringen var jobbig och ledde till ett och annat excentriskt infall.
”Vi träffades inte så ofta eftersom han spelade in filmen Mannen utan ansikte. På kvällarna jobbade han med albumet Station to Station och stannade uppe hela natten. Han sov knappt alls och gick in i väggen”, sa Bowies långvarige producent Tony Visconti. Han fick nyligen en Grammy för sitt arbete med Bowies postumt utgivna album Blackstar. ”Då behövdes ett visst stimuli för att han skulle orka stanna uppe på nätterna.”
Den legendariske Bowie-producenten fortsätter: ”Han åkte till Europa för att återställa kroppen. Han var tvungen att lägga sig i hyfsad tid. Han började äta igen. Det var livsviktigt för honom att komma tillbaka hit och börja om på nytt.”
Bowie kom till Västberlin 1976 när staden till viss del fortfarande stod i ruiner efter kriget. ”De flesta husen i Berlin rustades aldrig upp”, minns Gudrun Gut från det tyska experimentella elektroniska bandet Malaria! ”Man kunde fortfarande se kulhålen – ingen gentrifiering att tala om, med andra ord.”
”Berlin har förändrats mycket sedan dess. Det gäller även Neukölln. Nu för tiden flyttar många unga till Neukölln. Det kunde man definitivt inte säga på den tiden”, fortsätter hon. ”Men som tur var hade vi alltid nattlivet att falla tillbaka på.”
Det var där Bowie hittade sin inspiration, testade ljudvallens gränser och experimenterade med nya former av atmosfärsljud tillsammans med banbrytande producenter som Brian Eno. Ta till exempel Neuköln från Heroes. Den var Eno själv med och skrev, och låtens bubblande, sorlande syntar mynnar ut i en surrande refräng som på ett avslappnat men melodiskt sätt satte ord och toner på platsen. Det var här Bowie skrev, spelade in och släppte de tre album som nu kallas Berlin-trilogin: Low (1976), Lodger (1977) och såklart Heroes.
”På de här skivorna satte han fingret på mina drömmar och min längtan”, minns Gut. ”Han lyckades verkligen skildra de gråa moln som låg över staden på den tiden: Low, Warszawa, muren, den latenta fascismen som fortfarande hade fäste i Tyskland, den egendomliga ensamheten som vilade över Västberlin, den bortglömda ön bredvid Röda havet.”
”När jag lyssnade på Heroes första gången kändes det som att sticka ut huvudet från vindrutan på en riktigt snabb bil”, sa Goldfrapp när hon tänkte tillbaka på sin ungdom ute på vischan, dansandes med bleka punkare. ”Det där brännande, surrande ljudet från Robert Fripps gitarr and Bowies längtande, lustfulla och rebelliska framförande fick mig att känna mig lycklig och ledsen på samma gång.”
Goldfrapp fortsätter: ”Det handlade bara om eskapism – tanken på att du kunde bli vem som helst på en plats du inte ens visste fanns.”
Heroes stod för en framtidsvision om solidaritet som de flesta inte kunde föreställa sig förrän muren föll 1989. Staden fylldes av nya invånare från världens alla hörn, och undergroundklubbscenen exploderade med musiker, producenter och andra eskapister som strömmade in. Staden som inte många decennier tidigare låg insvept i ett dunkelt krigshölje blomstrade nu med både ekonomisk tillväxt och artistiska uttryck.
När Bowie gick bort den 10 januari 2016 förenades återigen Berlins invånare kring hans låtar, trots att nästan 40 år hade gått sedan Bowie flyttade därifrån. Porten till hans gamla lägenhet på Schönebergs Hauptstraße fylldes av blommor, ljus och brev till tonerna av Heroes från en stereo. Tillsammans mindes staden artisten som hade förändrat deras sätt att se på musik, från Berlins förfallna, smått melankoliska gator.
”För honom var Berlin som att födas på nytt”, menar Visconti. ”Han levde ett enklare och mer hälsosamt liv här.” I Berlin, långt från Los Angeles strålkastarljus och lockelser, hittade Bowie ett lugn och en känsla av att börja om. Ett själsomvälvande miljöombyte. I LA var Bowie vilse. I Berlin hittade han sig själv. Och inte bara han – Goldfrapp och många andra såg sin egen spegelbild i Berlin-trilogins skivomslag.
”Allt jag visste var att jag bodde i staden Ingenstans och stod mitt på ett dansgolv med ett gäng punkare som när som helst kunde börja blöda ymnigt”, säger hon och fortsätter: ”Dansen blev min räddning, min eskapism. På dansgolvet kunde jag bli någon annan samtidigt som jag skakade loss till mina hjältar.”
English to Swedish: Lilla Kanin blir hundtränare General field: Art/Literary Detailed field: Poetry & Literature
Source text - English It was a sunny and warm morning. Little Bunny jumped out of his bed. He stretched, exercised and was about to brush his teeth when he saw a very unpleasant sight. Under his bed, there was Little Bunny's little puppy friend. Next to him were Little Bunny's pencils which were broken, and a ruined drawing.
"Lucky, what have you done?" Little Bunny shouted and started crying.
"Little Bunny, what happened?" dad asked. "Why are you..." dad couldn't finish his sentence because he walked into a spot where Lucky had an accident.
"Yes, yes," Little Bunny said while wiping off his tears. "It's all Lucky's fault. He chewed on my pencils, had an accident on the floor and ruined my drawing," Little Bunny said, still crying.
Dad hugged his son, put him on the lap and said:
"Little Bunny, he is still very small and you're older. We teach you, we give you advice, we explain things to you , we love you, and we comfort you when something bad happens. You have to take care of your friend, love him and train him just as much. Today you woke up late and your friend couldn't wait for you to take him for a walk. That's why he had an accident on the floor. And where do you keep your pencils?" dad asked, winking.
"In the pencil case," Little Bunny said, but remembered that yesterday he left everything on the floor.
Little Bunny quickly cleaned everything and went outside with Lucky. The puppy loved finding the ball when Little Bunny threw it. Little Bunny threw it and Lucky brought it back every time. Only one time Lucky started barking instead of bringing back the ball. Little Bunny went to see what happened.
"Lucky, you found the keys dad lost. Good boy," Little Bunny was happy. "Let's go home and tell dad the good news."
"Dad, Lucky found your lost keys. Lucky is the best dog in the world."
"Woof woof!" barked Lucky, as if agreeing.
"Maybe Lucky can find my earring which I lost?"
Little Bunny took mum's earring, showed it to Lucky and said:
"Fetch!"
Lucky ran to a cupboard and started barking. Little Bunny took the earring from under the cupboard and gave it to mum.
"Little Bunny, you're very good at training your puppy," mum and dad praised Little Bunny. Little Bunny was very proud of his puppy. Little Bunny patted Lucky and gave him his favourite treat.
Translation - Swedish Det var en varm och solig morgon. Lilla Kanin hoppade upp ur sängen. Han sträckte på sig, gjorde några gympaövningar och skulle precis borsta tänderna då han möttes av en fasansfull syn. Under sängen låg hans hundvalp och bredvid honom Lilla Kanins trasiga pennor och en förstörd teckning.
"Lucky, vad har du gjort?" skrek Lilla Kanin och började gråta.
"Lilla Kanin, vad har hänt?" frågade pappa. "Varför gråt-" Pappa hann inte avsluta meningen eftersom han klev rakt in i en klick hundbajs.
"Jag vet" sa Lilla Kanin medan han torkade tårarna. "Allt är Luckys fel. Han tuggade på mina pennor, bajsade på golvet och förstörde min teckning." Lilla Kanin fortsatte att gråta.
Pappa kramade sin son, lyfte upp honom i knät och sa:
"Lilla Kanin, Lucky är fortfarande jätteliten. Du är äldre. Vi lär upp dig, vi förklarar saker för dig och ger dig tips. Vi älskar dig och tröstar dig när något tråkigt händer. Du måste ta hand om din vän, älska honom och lära upp honom precis på samma sätt. I dag vaknade du sent och din vän kunde inte hålla sig innan sin promenad. Därför bajsade han på golvet. Och var förvarar du dina pennor?" frågade pappa och blinkade.
"I ett pennskrin" sa Lilla Kanin men kom på att han lämnat kvar alla pennor på golvet i går.
Lilla Kanin städade snabbt upp allt och gick ut med Lucky. Valpen älskade att fånga bollen när Lilla Kanin kastade den. Lilla Kanin kastade och Lucky fångade. Men plötsligt började Lucky skälla i stället för att springa tillbaka med bollen. Lilla Kanin gick för att se efter.
"Lucky, du har hittat nycklarna som pappa tappade. Duktig hund!" Lilla Kanin var glad. "Vi går hem och berättar för pappa."
"Pappa, Lucky hittade dina nycklar. Lucky är världens bästa hund."
"Voff voff!" skällde Lucky instämmande.
"Kanske kan Lucky hitta mitt borttappade örhänge också?"
Lilla Kanin tog mammas örhänge, visade det för Lucky och sa:
"Apport!"
Lucky sprang fram till ett skåp och började skälla. Lilla Kanin hittade örhänget under skåpet och gav det till sin mamma.
"Lilla Kanin, du är väldigt duktig på att träna din hund." Mamma och pappa berömde Lilla Kanin. Lilla Kanin var mycket stolt över sin hund. Han klappade Lucky och gav honom hans favoritgodis.
More
Less
Experience
Years of experience: 10. Registered at ProZ.com: Jun 2017.
Although born and raised in Sweden, I've called four countries home over the past 15 years. I graduated summa cum laude from the University of Oregon in the US with degrees in Journalism and Japanese, then moved to Japan to try my luck as an English teacher and actor. Two years later I moved to South Korea to pursue a career in film and screenwriting. During that time I also made short films that screened at various international film festivals.
I've been back in Sweden since March 2013, translating and reviewing extensively (mostly from English to Swedish, but also vice versa) for clients such as Google and Spotify, as well as writing articles for publications such as The Japan Times and Metropolis Magazine. I've also had three Asia-themed short stories published in Eastlit Journal. As you might have figured having read this far, I specialize in creative translations (as well as tourism and games).
Expertise